[Only in Swedish]

 

v    Långforsen 1 (Om kraftverk i Nedre Långan - April 2005)

v    Långforsen 2 (April 2005)

v    Vattenkraft och biologisk mångfald (16 May 1997)


Länet behöver Långforsens levande vatten

 

En utbyggnad av ett vattendrag, oavsett hur Henrik Grill vrider på orden, innebär alltid avsevärda ekologiska, biologiska och genetiska förluster, det vill säga miljöförstörelse.
Utbyggnaden av vattenkraften innebär att lokala stammar av fisk, smådjur, växter och andra organismer utrotas för all framtid. Den biologiska produktiviteten sjunker till den grad att kraftverksdammen kan anses vara en biologisk öken.

Vattenkraftsdammar avger bland annat växthusgaserna metan och koldioxid. Vattenkraften bidrar således till växthuseffekten, vilket har noterats för åtgärd av Internationella Klimatpanelen (IPCC).

Det har konstaterats att nordliga kraftverksdammar släpper ut cirka 550 ton växthusgaser per kvadratkilometer och år under åtminstone 50 år, det vill säga under dammens beräknade livslängd.

Ett vattenkraftverk har enligt forskarna lika stor växthuseffekt som motsvarande kolkraftverk. Metan och koldioxid bildas då organiskt material bryts ned under syrefria förhållanden, så som fallet är i dammarnas bottnar. Det organiska materialet är lagrat i översvämmade jordar och tillförs kontinuerligt från tillflödena, vilket enligt studierna anses vara den viktigaste källan. Det är inte så underligt med tanke på en omfattande erosion, som kraftverksdammar orsakar.

Kvarlämnade trädstammar bryts däremot ned mycket långsamt och bidrar mindre till växthusgaserna. Kraftverksdammarna blir med tiden alltmer arktiska i sin profil. Växter, framförallt plankton, och djur ersätts av representanter för kalla vatten.

Detta beror på det onaturliga flödet i kraftverksdammarna - under vinter och vår tappas det relativt sett varma bottenvattnet av. Dammens vatten blir successivt allt kyligare och därtill anpassade arter tar över livsrummet. Följden blir lägre biologisk produktion.

Vårfloden fyller dammarna och lyfter isen, som sliter loss växter och material i strandzonen. Detta deponeras på dammens botten och börjar jäsa.

Stränderna blir som följd av detta alltmer eroderade och näringsfattiga under det att näringen anhopas i bottnarna, varifrån det tappas av - också bidragande till utarmningen.

Ett rinnande vatten har drygt tio gånger högre biologisk produktivitet än ett stillastående. En kraftverksdamm är särskilt kontraproduktiv eftersom vattenflödet är onaturligt och leder till en successivt allt kallare miljö och därmed betydligt lägre produktivitet. Kraftbolagen tycks utan tanke på framtiden vara besatta av att utrota varje återstående vattendrag, som om naturen vore oändlig. Här i Jämtland återstår bara drygt tio procent levande vattendrag - nu får det vara nog med exploateringar! Jämtkraft, återställ Långforsen och visa miljöhänsyn i handling, till exempel genom effektivare energianvändning och energisparande samt vindkraft! Det skulle vara framsynt och skapa gott anseende!

 

Lars Thofelt

biträdande professor (em)

 

Svar:

Långforsen kan både leva och producera vattenkraft

 

I en insändare i Östersundsposten och andra debattinlägg i Länstidningen pläderar Lars Thofelt mot en upprustning av en vattenkraftstation i Långforsen. Thofelt väljer att stödja sin argumentation med påståenden som är förment vetenskapliga. Eftersom hans påståenden är felaktiga bör de inte få stå oemotsagda.

 

Jag har ansvarat för en sammanställning av livscykelanalyser, dvs. detaljerade beräkningar av miljöbelastning, av energisystem runt om i världen. Jag var också rådgivare åt World Commission on Dams, och tog för några år sedan fram ett underlag till den svenska klimatdelegationen när det gäller vattenkraftens bidrag till växthusgaser i atmosfären. Ett underlag som klimatdelegationen accepterade. Svensk vattenkraft fastställdes då kunna ge extra bidrag av i genomsnitt högst 10 g koldioxidekvivalenter per producerad kilowattimme (CO2-ekv./kWh). Nya beräkningar och mätningar sänkte senare denna maximala nivå till 3 g CO2-ekv./kWh. En forskargrupp i Umeå publicerade förra året en rapport, som tyder på att denna nivå bör sänkas ytterligare. Thofelts siffra är alldeles för hög och motsvarar omräknat 13,6 CO2-ekv./kWh. Men, som jämförelse kan nämnas att vindkraft ger emissioner av i storleksordningen 30 g CO2-ekv./kWh (kopplat till tillverkningen). Världens kolkraftverk släpper i genomsnitt ut 1253 g CO2-ekv./kWh. Min viktigaste invändning mot Thofelts påståenden är emellertid att han behandlar växthusgaserna som argument mot Långforsen. Ett strömkraftverk kan ju över huvud taget aldrig ge emissioner av växthusgaser på det sätt Thofelt beskriver utan bidrar istället till att minska sådana utsläpp.

 

Sedan Thofelt den 5 april torgförde sina orimliga slutsatser har han i Östersundsposten ånyo upprepat dem den 13 april. Som stöd för sitt framhärdande hänvisar han emellertid nu till att han tidigare sagt samma sak! En felaktighet blir ju aldrig mera sann för att den upprepas; framför allt inte av samma sagesman. Thofelt drar ett löjets skimmer över forskarvärlden när han ger sin bisarra debatteknik en akademisk signatur.

 

Som alternativ till Långforsen föreslår Thofelt en satsning på vindkraft. En läsare kan förledas tro att vattenkraft och vindkraft är utbytbara. Så är det emellertid inte. Svenska vindkraftverk snurrar i genomsnitt en fjärdedel av året. Resten av tiden får man lita till vattenkraften. Det svenska målet för vindkraftens fortsatta utbyggnad är kopplat till hur mycket vattenkraften förmår klara genom att den är reglerbar. Det är alltså den typ av vattenkraft, som Thofelt använder som avskräckande exempel, som är en förutsättning för inte bara vår utan också danskarnas vindkraftutbyggnad!

 

De marginella förändringar av vattenförhållandena, som upprustningen av Långforsens kraftverk skulle innebära, kommer knappast att kunna registreras ens med ett mycket ambitiöst biologiskt provtagningsprogram. De naturliga variationerna är nämligen väsentligt större än den förändring kraftverket innebär. Jag inser emellertid att av Thofelts påståenden är ändå detta, som handlar om utrotning av växter och djur, svårast att vederlägga. Man hamnar lätt i en ”ord mot ord-situation” där lekmannen omöjligt kan bedöma vad som är rimligast. Kunskap om förhållanden under vattnet och i strandkanten är nämligen förbehållen ett fåtal specialister i landet. För att kunna jämföra med alternativa energilösningar, som man vill visa har en mindre påverkan på biologiska mångfalden, måste man dessutom ha en viss inblick i hur olika energialternativ samverkar rent tekniskt. Låt mig ändå göra ett försök att jämföra vattenkraftens påverkan på den biologiska mångfalden med ett okontroversiellt alternativ, nämligen biobränsle ur skogen.

 

Insekter har studerats i de flesta miljöer och är den största organismgruppen på land. På en grund botten och på stranden finns det i genomsnitt i storleksordningen 5000 individer av insekter per kvadratmeter. I Luleälven, som är det vattendrag i Sverige som har den största vattenkraftproduktionen, har man dämt över eller torrlagt 328 kvadratkilometer. Om vi antar att insekterna inom dessa påverkansområden har utrotats helt och hållet blir miljöeffekten, mätt med insekter, en förlust av 120 individer per kWh. Denna siffra är egentligen alldeles för hög. En total utrotning blir det aldrig även om Thofelt med sitt ordval ”öken” vill antyda detta.

 

Nu kan vi göra ett försiktigt antagande att 1 kg ris i skogen försörjer 500 insekter tills det är fullständigt förmultnat. I verkligheten är nog denna siffra väsentligt högre att döma av de inventeringar som har publicerats. Värmeinnehållet i 1 kg ris är som mest 5 kWh, vilket innebär att det försvinner 100 insekter per kWh vid biobränsleuttag. Den genomsnittliga produktionen av biomassa i svenska skogar uppgår till ½ kg per kvadratmeter och år. Omkring 20 % av den årliga tillväxten är tillgänglig som biobränsle. Det är alltså också förhållandevis stora ytor, som behöver tas i anspråk för biobränsleproduktion. Tar man också hänsyn till att 1 kWh el inte är jämförbar med 1 kWh värmeinnehåll, så utfaller jämförelsen mellan vattenkraft och biobränsle tydligt till biobränslets nackdel när det gäller förlusten av insekter.

 

Det kommer att behövas en omfattande utbyggnad av alla kända förnybara energialternativ (sol, vind, vatten och biobränsle i olika former) om Sverige skall ha en möjlighet att klara en inhemsk energiproduktion utan kärnkraft. Så småningom kommer man också att behöva exploatera känsliga miljöer för detta ändamål. Innan dess bör man dock ha tagit i anspråk de minst miljöstörande möjligheterna. Dit hör upprustningen av Långforsen.

 

Björn Svensson

SwedPower AB

 

Onsdag 27 April 2005, 01:00

Länstidningen | Ordet fritt

Vatten – mycket mer än kraft

 

Replik Björn Svensson angående biologiska effekter av kraftverksdammar. Medverkan i World Dam Commission har säkert vidgat kunskaperna om dammars tekniska sidor men knappast ökat kunskapen om levande vattendrags biologiska produktivitet och kapacitet.

 

De orörda vattendragens biologiska produktion omfattar förutom själva flodfåran även omgivande ekosystem. En levande flod eller älv skapar hög biologisk produktion från källan till deltat.

 

Faktum är att dammar drastiskt minskar den biologiska produktiviteten till lågproduktiva biologiska system, d.v.s öknar, se t.ex. Millenium Ecosystems Assessment Report 2005 och om antalet dammar i världen jämfört med levande vattendrag (Science april 2005 cit. Svenska Dagbladet 15 april 2005 sid. 20).

 

Orörda vattendrag producerar bl.a. dricksvatten, som är en allt större bristvara liksom också produktiv åkermark. Före dammarna var floddalarna och flodernas delta oerhört produktiva p.g.a. avlagringen av sediment därstädes. Vattendragen ger dessutom floddalarna gynnsamt klimat.

 

Det är några av orsakerna, förutom insikten om att ett systemskifte i samhället är nödvändigt, till att exemplet Långforsen - ett Natura 2000 område - måste bevaras orört.

 

F.ö. torde byggande av vattenkraftverk fordra kolossala mängder olja. Vindkraften kostar givetvis också olja Däremot har vindkraften, till skillnad från vattenkraften, obetydlig inverkan på ekosystemen.

 

Den anförda slutsatsen att en "omfattande utbyggnad av alla kända förnybara energialternativ" fordras för att klara Sveriges energibehov baseras på att nuvarande samhällssystem med dess tekniska energislöseri skall bestå. Det innebär omfattande skövling av biologisk produktivitet och ett kortsiktigt förbrukande av livsviktiga ekosystem. Vad ska vi sedan livnära oss av?

 

Sverige, liksom världen i övrigt, måste avsluta epoken med s.k. billig energi (som är förödande dyrt ekologiskt sett) och satsa på ett systemskifte till ett energisnålt och energieffektivt samhälle med god biologisk produktivitet. Det fordrar kunskaper om ekosystemens produktivitet, dynamik och bärkraft, som det tekniska samhället tycks sakna och därför negligerar.

 

Lars Thofelt

 

Bitr. professor biologi

 

Svar:

 

En debatt som domineras av att tillrättalägga den ena partens grundlösa eller felaktiga påståenden kan pågå i det oändliga men leder inte nödvändigtvis till ökad klarhet hos läsare. I sitt senaste inlägg om Långforsen förbigår Thofelt konsekvent den kritik, som jag riktade mot vad han tidigare framfört i ärendet. Jag tolkar detta som att Thofelt accepterar att han har fel. Därmed försvinner hans trovärdighet också när det gäller de nya uppgifter han serverar.

 

Thofelts grundläggande naturvårdsfilosofi, att ändamålet helgar medlen, har kommit att bli dominerande bland ideella naturvårdsorganisationer i Sverige. Det betyder också, som i Thofelts fall, att själva sättet att argumentera snarare än sakförhållanden avses bli avgörande för vad som skall ske. Det är tragiskt för i slutändan riskerar vi då att välja dåliga lösningar, inte minst från miljösynpunkt. Det finns emellertid en metod, som kan hindra en sådan utveckling. Anställ en utfrågning i analogi med de amerikanska senatsförhören, där en kritisk panel får avgöra rimligheten i påståenden som förs fram. Nästan alla av Thofelts argument kan ju nämligen värderas utifrån tillgänglig kunskap. Alternativt kan man tänka sig att proponenter och kritiker av ett projekt, såsom Långforsen, får producera en lista av argument, som granskas vid en offentlig utfrågning då man har möjligheter att kalla experter man har förtroende för. I väntan på något sådant kan jag, som svar på Thofelts nya påståenden, bara anföra att

 

 

Jag ger Thofelt rätt på en punkt, nämligen att systemskiften och energieffektivisering måste diskuteras. I en situation med växande världsbefolkning och ekonomisk utveckling samtidigt som Sveriges konkurrenskraft minskar och arbetslösheten stiger är utfallet av sådana diskussioner långt ifrån givet.

 

Björn Svensson

Vattenkraft och biologisk mångfald

 

I ett TT-meddelande den 15 maj refereras resultat från en studie som en grupp forskare vid Umeå universitet har publicerat i tidskriften Science. Man har jämfört strandvegetationen i oreglerade älvar med den i älvar som utnyttjas för vattenkraftändamål. Slutsatsen är att växtligheten förblir utarmad när ett vattendrag har reglerats. Umeå-forskarnas analys utmynnar i ett förslag om att riva vissa dammar och återställa vattenföringen.

 

Det framgår inte om man anser att detta skall ske omedelbart eller om det kan ske i en framtid när vattenkraften inte behövs längre. Hur som helst förtjänar Umeå-forskarnas ansats och förslag ett närmare skärskådande. Jag bortser för enkelhetens skull från att diskutera de ekonomiska effekterna av att riva kraftverksdammar. Låt mig bara konstatera att bebyggelsen utefter reglerade älvar har anpassats till de minskade vattenståndsfluktuationerna och att fastigheter för betydande belopp skulle behöva lösas in om man återgick till de naturligt högre variationerna i vattenföring.

 

Intressantare är att fundera över miljökonsekvenserna av Umeå-forskarnas förslag. Forskarna har inskränkt sin betraktelse till ”biologisk mångfald”, som ju är ett viktigt om än långt ifrån enda uttryck för miljöpåverkan av energiomvandling och -användning. Jag skall därför också begränsa mig till denna miljökonsekvens. Ger den ersättande elproduktionen mindre skador på biologisk mångfald än den befintliga? Är den befintliga vattenkraftens effekter på biologisk mångfald så förödande att åtgärder för att minska dessa skador är motiverade under alla omständigheter? Det är frågorna man först och främst bör ställa sig.

 

Alternativet

 

I det korta perspektivet ersätts bortfall av inhemsk elproduktion med import. Under perioder när flera av kärnkraftverken har stått stilla, har denna import främst utgjorts av kolbaserad kondenskraft från Danmark. Elproduktion för export är i Danmark inte belagd med utsläppsbegränsningar och sker för övrigt i stor utsträckning i äldre anläggningar som normalt står stilla. Under det s.k. fem-reaktorsstoppet 1992, då Sverige under 3 månader importerade drygt 1 TWh från Danmark, beräknas svaveldioxidutsläppen i dessa anläggningar ha ökat med 3700 ton. Ungefär 4 % av det svavel som släpps ut i Danmark beräknas falla ner i Sverige. Med den kritiska belastningsgräns för svavel, som för södra Sverige anges till 5 kg per ha (det dubbla räknat som svaveldioxid) och år, skulle dessa utsläpp alltså räcka till att försura 147 km2 i Sydsverige. De förhöjda utsläppen 1992 var trots allt måttliga. Det berodde på att bortfallet av kärnkraft till hälften kunde kompenseras med vattenkraft. Under motsvarande period förra året, med kyla och låg tillrinning i älvarna, importerade vi 3107 GWh från Danmark. Med samma emissions- och depositionsfaktorer som 1992 innebär detta att den kritiska belastningsgränsen för svavel teoretiskt överskreds inom en yta motsvarande 360 km2. Denna siffra ligger nära den sammanlagda överdämda arealen i Luleälven (324 km2)

 

Försurningens effekter på biologisk mångfald är vid det här laget välkända. I de mest försurade vattendragen i Sydsverige återstår mindre än 10 % av det ursprungliga artantalet. Vad som är mindre känt är att man, trots omfattande kalkningsinsatser i dessa områden, inte har kunnat belägga att den ursprungliga mångfalden har kommit tillbaka.

 

Ovanstående resonemang ger ingen komplett beskrivning av de överväganden, som bör föregå beslut om att riva dammar, men det visar att ansatsen måste vara bred för att nå förnuftiga beslut. Man kan för övrigt hävda att så länge den allt överskuggande delen av vår energiförbrukning utgörs av importerade fossila bränslen, är bortfall av inhemsk och förnyelsebar energi knappast önskvärd eftersom det rimligen ökar miljöbelastningen någon annanstans på jorden. Det är med andra ord ytterst tveksamt om det nu går att kompensera ett bortfall av vattenkraftproduktion utan att skada den biologiska mångfalden någon annanstans. I vilket fall som helst måste detta utredas så långt det låter sig göra innan man beslutar att riva befintliga dammar. Att man överväger att riva kraftverksdammar i USA har ingen bärighet på svenska förhållanden på annat sätt än att man här i Sverige har rivit ett relativt sett större antal. Skälen här, liksom i USA, har då varit juridiska-ekonomiska.

 

Svensk vattenkraft

 

Frågan om den befintliga vattenkraften ger oacceptabla skador på den biologiska mångfalden besvaras kanske lättast om man vänder på den, dvs. försöker identifiera vad som är acceptabelt. Till att börja med kan man då konstatera att naturvetenskaplig forskning här inte kan ge oss något svar. Det finns ingen naturlag eller universell observation, som innebär att förlusten av ett lokalt bestånd av en växt- eller djurart, kommer att leda till att livsnödvändiga processer avstannar eller att existensen av de återstående arterna därmed hotas. Tvärtom har ju kultiveringen av den odlingsbara marken i Sverige, trots den lokala utrotningen av urskogens arter, lett till att det totala artantalet i landet har ökat. De sålunda människodanade miljöerna har ju till och med nått status som naturvårdsobjekt på grund av att de senare har minskat i omfattning.

 

Det görs alltså upp planer för att skydda biologisk mångfald. Sverige har, liksom 149 andra länder, ratificerat Konventionen om Biologisk Mångfald, en produkt av utvecklings- och miljökonferensen i Rio 1992. Det innebär att Sverige har förpliktat sig att värna den biologiska mångfalden och att utnyttja naturresurser på ett uthålligt sätt. Vårt åtagande innebär att vi skall bevara ekosystem och naturliga livsmiljöer och bibehålla och återställa livskraftiga bestånd av arter och deras naturliga omgivningar. Detta mål, om än formulerat i delvis annorlunda ordalag, kan också sägas ha utgjort grunden för de senaste decenniernas vattenkraftutredningar. Resultatet har blivit att avrinningsområden motsvarande en tredjedel av Sveriges yta nu är skyddade mot utbyggnad för detta ändamål. Man får förmoda att denna omfattande restriktion mot vattenkraftutbyggnad har sin grund i en uppfattning om att den är negativ för den biologiska mångfalden men att man också anser att tillräckligt många strömmande vatten nu har bevarats så att den fortsatta driften av befintliga stationer skall kunna fortgå.

 

Frågan är emellertid om vi trots detta omfattande skydd ändå har överskridit vad som är långsiktigt acceptabelt. Det är vad Umeå-forskarna menar. Låt oss därför använda ett av de vanligaste uttrycken för biologisk mångfald, nämligen artförekomst (vilket för övrigt också används av forskarna i Umeå), för att dels försöka fastställa hur mycket av den vattendragsanknutna mångfalden som har försvunnit; dels för att identifiera var i landet en rivning av dammar skulle få störst effekt.

 

Forskarna i Umeå utnyttjar kärlväxter som mätare av biologisk mångfald. Av figur 1 framgår att de flesta kärlväxterna finns i södra Sverige, där antalet arter inom en yta av 10x10 kvadratmil är dubbelt så hög som inom en lika stor yta i landets nordliga del. Omkring en femtedel av dessa arter växer i anslutning till vattendrag. Man ser (figur 2) att det stora flertalet av dessa också finns i landets södra hälft. En del av dessa kärlväxter finns upptagna på listan över hotade arter (listan upprättas av Artdatabanken vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala). Figur 3 visar hur dessa är fördelade i landet. De avrinningsområden, som nu är skyddade mot vattenkraftutbyggnad, finns inritade på figur 4. Det behöver väl knappast påpekas att områden med många dammar sammanfaller med hög förekomst av kärlväxter; inte minst hotade sådana. Trots den omfattande utbyggnaden av vattenkraft i stora delar av landet har det inte gått att hitta exempel på någon kärlväxt, som har försvunnit från ett avrinningsområde utnyttjat för detta ändamål.

 

Mot bakgrund i ovannämnda förhållanden undrar man förstås hur Umeå-forskarna har resonerat. De anser uppenbarligen att landet utnyttjar mer vattenkraft än vad naturen tål. Den naturvårdsstrategi man föreslår (”ta bort var tjugonde fördämning och återställ flödet där”) innebär inte bara att enstaka dammar försvinner utan också att det stora flertalet av övriga inte längre kan användas som hittills. Förslaget ryms inte inom den nuvarande vattenlagen.

 

Det finns skäl att tro att avsaknad av en enhetlig syn på och hantering av vattendragens miljöfrågor, trots ett stort antal utredningar om desamma, har lämnat fältet fritt för mer eller mindre vilda idéer, som om de genomfördes skulle leda till ett suboptimalt naturresursutnyttjande. Låt mig genom en jämförelse med skogsbruket illustrera detta; inte minst för att biobränsle från skogen är ett omhuldat energislag. Medan vattenkraft ingår i hotbilden för 170 arter av växter och djur, anses mer än 1500 vara hotade av skogsbruket; en verksamhet vilken för övrigt också påverkar vattendragens organismer. Trots detta är endast 0,4 % av den produktiva skogsmarken skyddad, och det yttersta skydd, som diskuteras samtidigt som några av de sista urskogarna avverkas, uppgår till blygsamma 5 %. Det är uppenbart att vattenkraft och skogsbruk inte behandlas på jämförbara villkor när det gäller miljöeffekter. I längden är detta ohållbart, eftersom man då riskerar att byta en jämförelsevis liten miljöpåverkan mot en väsentligt större.

 

Svaret på den andra av de frågor, som ställdes inledningsvis, måste alltså bli att vattenkraften redan idag klarar långt större miljökrav än skogsbruket och att begränsningar i utnyttjandet av vattenkraften måste matchas av motsvarande styrning eller reglering av skogsbruket (liksom jordbruket och åtskilliga andra verksamheter inom aktuella avrinningsområden) för att miljöåtgärder skall få ett genomslag.

 

Något måste sägas om Umeå-forskarnas metodik. I den nu redovisade studien, liksom vid tidigare inventeringar av strandvegetationen, som gruppen har genomfört, har man nogsamt undvikit att tala om att den jämförelse man gör gäller den kompletta stranden i den outbyggda älven, medan blott stranden inom dämningsgränsen ingår i den reglerade älvens undersökningsområden. För en lekman kan det tyckas vara en rent semantisk fråga hur man gör härvidlag. Så är det emellertid inte; allra minst när det är återhämtningsförlopp man avser att studera. Med den metod Umeå-forskarna väljer undviker man helt att ta hänsyn till de betydligt rikare strandpartierna under och över regleringzonen. Längs Luleälven, som ingår i studien, utgör regleringzonen högst 10 % av den ursprungliga strandbredden. I regleringssjöarna har man tagit bort, dvs. avverkat och bränt mycket av vegetationen före överdämning. Vilken seriös forskare skulle komma på tanken att jämföra artantalet på en landsväg med den i urskogen, som vägen genomkorsar? Eller låta artantalet i en skånsk veteåker spegla jordbrukslandskapets biologiska mångfald? Det är nämligen vad Umeå-forskarna gör, men detta hålls läsaren av Science ovetande om. Det referat av artikeln, som har cirkulerat i pressen innehåller dessutom andra tveksamma eller rentav felaktiga påståenden om den svenska vattenkraftens miljöeffekter. Låt en kommission av välrenommerade forskare granska Umeå-gruppens arbete(n). Den svenska naturen skall utnyttjas på ett etiskt acceptabelt sätt, men för detta krävs också ett beslutsstöd som bygger på god forskningsetik.

 

Next

Tillbaka till början